Skalpelldansen av Jenny Milewski

Jag är ganska lättflirtad. Ge mig bara lite Morrissey så är jag såld. Den här sprillans nya splatterromanen inleds med ett Morrissey-citat och jag blir med ens välvilligt inställd.
"I never wanted to kill I am not naturally evil  Such things I do just to make myself more attractive to you Have I failed?" från världens bästa låt Last of the famous international playboys.
Längre fram i romanen kommer en liten The Cure-rad också och jag tänker att hon borde bli min nya bästis, den här Jenny Milewski.
Nu innehåller förstås den här boken mer än musikreferenser som faller mig i smaken. Faktiskt faller hela boken mig i smaken. Jag läste ut den rasande fort med andan i halsen och den fick mig att tillfälligt döva min smärtsamma längtan efter nya avsnitt av Dexter. Jag gillar kalla, utstuderade seriemördare och splatter. Jag gör verkligen det. Och jag gillar den här leken med genren. Det metalitterära. Att plotten är svaret på den eviga frågan "Vad får du allt ifrån?"( Jag undrar om Jenny Milewski också skär upp oskyldiga flickebarn i smyg. )
Boken handlar om splatterförfattaren Jonas Lehrman som har skapat sig ett namn och en karriär genom att skriva om seriemördaren Carl Cederfeldt, en härligt läskig typ i läkarrock och mexikansk brottningsmask. När Jonas får nog av allt blod och splatter och försöker lämna genren i allmänhet och Carl Cederfeldt i synnerhet bakom sig upptäcker han att han kan inte sluta. Plus att Carl Cederfeldt fortsätter att mörda. Var går gränsen mellan fiktion och verklighet?
En annan sak jag gillar är som bekant böcker. Bokbranschen och skrivande och allt som har med böcker att göra är som porr för mig. Det här är en bok som handlar om böcker.  Med Dexter-vibbar. Och som inleds med ett Morrissey-citat. Jag gillar!